För sångmästaren, en psalm av David.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
Vart skall jag gå för din Ande,
vart skall jag fly för ditt ansikte?
Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
Om jag säger: ”Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig”,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
Benen i min kropp var ej osynliga för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar,
Gud, hur stor är inte deras mångfald!
Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag ännu hos dig. Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
Skulle jag inte hata dem som hatar dig,
HERRE? Skulle jag inte känna leda vid dem som står dig emot?
Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
(Psa 139:1-24 SFB)
